Anna fyllde år. Alla vet att det bästa sättet att verkligen fira födelsedagar på är att åka bil i sex timmar, så vi begav oss till Hudiksvall. Nu var det ett medvetet val att åka just till Hudiksvall eftersom hennes släkt bor där, men likväl – vi åkte till Hudiksvall.

Varken bilresan dit eller hem var så själsdödande som den vanligtvis är. Tänk hur det kan bli av att det inte är köer utanför Gävle eller att allt är täckt av våt is som gör att folk bryter lårbenshalsar om de bara tittar ut.

T-Swift höll oss sällskap, samt en P3-dokumentär om en rikemanspojk som blivit kidnappad. Det var fascinerande att lyssna på, för mest av allt blev jag förbannad på kidnapparna. De hade liksom tänkt ut massa saker, som att resa mellan olika länder för att undkomma polisen och sådär – problemet var bara att de valde länder som Belgien, Luxemburg och Frankrike. Alltså. Dels är det såna där länder vars poliskårer skickar ut 23 bilar med fem poliser var om nån snor en plånbok, och dels är det länder man kan tänka att Sverige förmodligen har rätt okej utbyte med. Jag menar, välj Ungern eller Rumänien eller Makedo… förlåt Grekland, jag menar så klart Nordmakedonien, istället. Nåt där statsapparaten nätt och jämnt håller ihop och där korruption är vanligare än MAGA-kepsar på ett Trumprally. Dessutom tyckte de det var en smart grej att använda sin egna privatbil. GUD så dumt.

Hudiksvall var i alla fall väldigt bra. Helt okej väder, riktigt trevligt att umgås med min sekundärfamilj, hundar som blev ordentligt aktiverade, massa god mat och kul kortspel.

Bilderna är främst från när vi var ut till Hölick och hälsade på havet. Jag saknar verkligen havet. Även om Värmlandsskogen är helt okej finns det nåt speciellt med det där att det ser ut att inte ta slut. Ganska precis som Värmlandsskogen när jag tänker efter, fast exakt tvärtom. Den ser inte heller ut att någonsin ta slut, men det är ju för att man bara ser 20 meter framåt.

I alla fall, havet är charmigt. Det är fint och luktar gott och jag vet att skulle jag välta med en båt där ute är jag fullständigt död. Lite som att råka klappa en katt fel – den är gullig och söt och jättemysig och sen WHAM sitter det åtta klor i ens arm och den börjar bita lös köttstycken.

Är skitnöjd med några stycken i alla fall.

Nån var witty och kom på att fjärde maj, May the fourth, låter som may the force och uppenbarligen firar vi Star Wars idag på grund av det. Personligen har jag aldrig fattat Star Wars. Det är en lite tråkig story, ganska intetsägande karaktärer på det stora hela och jag tröttnar snabbt på allt kraft-trolleri, ungefär i samma takt som jag förutsätter att du tröttnar på att läsa det här.

I alla fall. Jag har inte fotat nåt jag varit nöjd med på hela veckan, men har byggt några filmrecept och ska ut på äventyr i helgen. Jag har också fått fatt på en sd-kortsläsare. “Varför då? Du kan ju bara koppla upp kameran med wifi.” För att jag inte gillar att kunna ta 2453 bilder. Jag vill ha 36 bilder att förhålla mig till. Så därför har jag formaterat om mina SD-kort från 16GB till 240MB nu. Smart va?

Hur som helst. Här är en gammal grej från Helsingfors, när jag fortfarande trodde att “street photography” var nåt häftigt och hade noll insikt i vad jag ville göra. En lite lönnfet Vader på en dassigt målad pall som tigger pengar i ett Pringlesrör tycker jag ändå sammanfattar mina känslor för Star Wars Day rätt bra. Plus att jag känner igen mig i honom.

En av de huvudsakliga anledningarna till att jag ville ha just den här kameran var möjligheten till filmrecept. Och jag har ganska fort insett att det nog inte är riktigt min kopp te att rakt upp och ner följa färdiggjorda recept. Eller – de kanske finns, de som passar mig. Men de är uppenbarligen svåra att hitta. Lite som min energi till att gå upp på morgonen efter att ha legat vaken till 02 och bara stirrat rakt ut i luften – som man gör.

Jag har lagt alldeles för mycket tid på youtubekanalen grainydays den här veckan, som görs av Jason Kummerfeldt. Han är besatt av att ta foton som ser ut som målningar. Inte helt tho eftersom det fortfarande är foton, men han använder idéer från målningar för att skapa sina bilder. Och jag gillar den idén. Att inte ha definitiva svart- och vitpunkter. Att använda färger för att de ska ge en känsla. Att det är okej om det inte finns detaljer i alla skuggor, precis på samma sätt som det inte finns några andra smaker än brända bildäck i kaffemaskinens produkter på jobbet.

I alla fall. Filmrecept-grejen ger jättebra verktyg och möjligheter att hamna där jag vill hamna, även om jag inte är helt där än. Jag börjar förstå hur de funkar och hur jag kan göra för att så småningom anpassa dem till mig. Idag använde jag receptet Ektachrome 100SW, där SW står för Saturated Warm. Så jag visste redan innan att jag skulle hata den eftersom “Saturated” var ljusår från vad jag ville ha, men har man självskadebeteenden så har man.

Alla bilder blev 100% skräp, och ändå var den här marginellt mindre skräp än övriga.

Kul dag. Blev jättemissnöjd med polaroiden på Kakan först, men har kommit till insikt att den är bra nog för att posta ändå. Inte portfoliobra, men bra nog. Plus att jag testade att scanna med ett gråkort nu och det blev fabulous.

I övrigt en sådär dag. Tre av tre bilar bråkar. Blev tacklad i skogen så mitt knä vill dö. Men hey, jag har folköl och det finns prosecco och imorrn börjar våren på riktigt typ så det går väl ingen jättenöd på mig ändå. Och bilden blev rätt okej.

Jag gillade inte den här alls. Ett recept som hette Yosemite Velvia. Jättemättade gröna färger, och allt jag kände var att jag inte visste vad jag skulle ha det till.

Hus. Jag skulle uppenbarligen ha det till hus. Jag provade att croppa lite annorlunda också. Husen ville inte ha 3:2.

Minns inte vad det var för film setting på första. Andra var nåt slags försök till redscale. Den är lite för magentaig, men annars är den rätt lik överexponerad redscale. Behöver lära mig mer om det där att göra filmrecept, för jag skulle verkligen vilja ha redscale i sommar. Det vore fantastiskt.

Jag tycker om min bil. Trots rost och lort.